”De hade trott dig om du tagit med mig till skolan – om jag hade ett nummer tatuerat vid min arm och suttit inom Auschwitz”.
Varje gång jag öppnar ett ny bok om Förintelsen fråga jag varför. Kan jag verkligen bli överraskad och förfärad, lära mig något nytt? Oftast får jag mina aningar bekräftade.
När motsatsen sker är det en reva i tillvaron. Som Chris Heaths ögonöppnande och genomvidriga ”No road leading back: An improbable escape from the Nazis and the tangled way we tell the story of the Holocaust”. (Ja, samme Heath som har skrivit bästsäljare om Pet Shop Boys och Robin Williams). Utgångspunkten existerar massmorden i litauiska Paneriai, var 70 judar sköts ihjäl från nazister och deras lokala hantlangare.
Judiska slavarbetare fick gräva upp gravarna. De hittade vänner och släkt bland de ruttnande liken – deras barn hade inte skjutits utan begravts levande eller fått huvudet mosat. Sedan fick dem bränna kropparna på enorma bål. (Nazist